Klädedräkten hade under medeltiden ett stort symbolvärde, den var inte bara ett skydd mot väder och vind och inte heller anbart dekorativ. Precis som när det gällde konsten och litteraturen var klädedräkten full av detaljer med ett symboliskt laddat värde. Olika färger och olika material hade olika betydelser, liksom dräktens tillbehör.

  Mest tydligt gör sig denna symbolik gällande i den kvinnliga huvudbonaden, som under hela medeltiden markerar hennes sexuella och legala status. Endast unga, ogifta kvinnor gick vid denna tid barhuvade medan alla andra täckte håret, helt eller delvis. Skillnad fanns inte bara mellan ogifta och gifta kvinnor utan även mellan gifta kvinnor och änkor, samt nunnor, vilkas huvudbonad ofta modellerades på de förras. Då denna slöja var obligatorisk för i stort sett alla kvinnor, blev den också ett tacksamt föremål för modeväxlingar och det fanns ett otal sätt man kunde bära sin slöja på. Slöjorna och andra huvuddukar kunde vara släta eller krusade, vita, cremefärgade eller färgade gula med saffran och de kunde dölja mer eller mindre av håret. Denna variationsrikedom, detta mode om man så vill, väckte mycket kritik på sin tid, främst kanske på grund av slöjans stora symbolvärde. Slöjan, menade en kritiker, var given som ett tecken på kvinnans underkastelse under mannen och att ändra på den och ersätta den med olika fantasifulla arrangemang uppfattades som ovärdigt och hotande. Slöjan har här alltså en symbolisk betydelse med tydligt syfte att befästa genusrelationer.

  Det är inte bara genusrelationen som uttrycks i klädedräkten utan kanske i än högre grad en persons sociala status. Att kläder under medeltiden uttryckte en persons sociala status är en självklarhet, vi är ju alla bekanta med överflödsförordningarnas försök att reglera vissa material och färger till olika samhällsklasser. Men i riddarromanen är en praktfull dräkt mer än bara ett sätt att visa att personen ifråga har råd, det är framför allt ett sätt att visa på personens höga karaktär och ädla sinnelag. Dessa egenskaper ansågs nämligen följa med en ädel börd. Vilken social position personen hade antog man dessutom uttryckas även i en persons utseende. Ett vackert utseende förutsatte nästan en ädel härkomst. Därför förekommer det också mycket detaljerade skildringar av personers utseende och klädedräkt i de medeltida riddarromanerna.

  Något som kännetecknar den medeltida klädedräkten, ja egentligen klädedräkten en bra bit in på 1900-talet, är att den är nästan heltäckande. Under sådana omständigheter blir den bara huden mer lockande än när den är ett vanligt inslag i människors utseende. En halvklädd person signalerar både frihet och erotik, men inte nödvändigtvis på ett moraliskt dåligt sätt. Just denna frihet och erotik kan mycket väl vara ett tecken på en hög karaktär och ett höviskt sinnelag. När Jean Renart i Roman de la Rose ou de Guillaume le Dole, en roman från 1200-talets första decennier, skall beskriva det storslagna och höviska liv som förs vid kejsar Conrads hov, skildrar han just den otvungna relationen mellan könen och det erotiska spel som försiggick. Här ingår också beskrivningar av klädedräkten som en naturlig del. I en beskrivning av en utflykt till skogen säger han att de gick "alldeles barfota och ärmarna osydda", dvs de snäva ärmarna som ingick i tidens modedräkt och som måste sys ihop respektive sprättas upp runt handleden varje gång plagget skulle tas av och på var ännu inte hopsydda, utan hängde löst. Han fortsätter sin beskrivning med att säga att de tvättade sina händer och ansikten innan ärmarna syddes ihop, med tråd som damerna bar i sina börsar. "Inget saknades dem", säger han, "istället för handdukar lånade riddarna damernas vita särkar, och med denna förevändning lade de sina händer på månget vitt lår". Det kunde uppenbarligen gå ganska uppsluppet till i skogarna vid kejsar Conrads hov. Nu ska sägas att detta är fiktion, en roman som skildrar ett idealt samhälle och ett idealt beteende, ett höviskt sätt att uppföra sig och roa sig. Men dessa ideal påverkade också det verkliga livet för aristokratin. Riddarromanernas värld var en förebild som man försökte efterlikna.
Som konkreta exempel kan nämnas att tyska adelsmän och kvinnor gav sina barn namn efter romankaraktärer och att tornerspel arrangerades efter litterära förebilder.

Kärleksgåvan
Ett centralt begrepp i riddarromanerna var den höviska kärleken. Denna yttrade sig i att riddaren tjänade den dam han älskade på olika sätt, man lånade ofta terminologi från relationen mellan en länsherre och hans vasall. Damen belönade honom sedan för denna tjänst med någon form av ynnestbevis. Hur utbrett detta var utanför litteraturens värld är svårt att säga, men att det mer rör sig om ett ideal än om verklighet står klart. Som jag nämnt ovan påverkade dock idealen verkligheten och vi vet att det förekom att en man gjorde "kärlekstjänst" för att vinna sin dam, liksom olika former av kärleksgåvor.

   När en dam ville ge en riddare ett tecken på sin tillgivenhet var det lämpligaste och mest prisade något som varit i nära kontakt med henne. Vanligast förekommande i litteraturen är ärmar. Det är en ärm som Elaine ger Lancelot i Malorys Morte Darthur och i Wolfram von Eschenbachs "Parzival", skriven runt 1200, ser vi i det avsnitt som behandlar Gawans äventyr hur han övertalas att vara den lilla flickan Obilots kämpe. Som ett tecken på att han kämpade för henne ger hon honom då en ärm av sin, för tillfället specialgjorda, guldbrokadklänning. Det sägs här särskilt att ärmen inte var fastsydd på klänningen. Ärmen fäster riddaren ifråga sen på sin sköld innan han deltar i tornej eller dust. Man anar ju att detta tillvägagångssätt inte var helt snällt mot ärmen i fråga och mycket riktigt är ärmen Gawan fått helt sönderskuren när han lämnar tillbaka den till Obilot. Detta hindrar inte henne från att hänfört ta den på sig.
Just i fallet med Obilot saknas den erotiska dimensionen i att riddaren bär ett av sin dams klädesplagg på sig och episoden framställs också som lätt löjlig; en liten flicka som vill leka vuxen.

  Det erotiska betonas annars i de fall vi får mer ingående beskrivningar av dessa tecken på tillgivenhet. Ett exempel där gåvan kopplas direkt till de sexuella erfarenheter de två iblandade haft med varandra hittar vi på ett annat ställe i Parzival. Här rör det sig om en annan vanlig kärleksgåva, nämligen den åtrådda damens särk. Efter att Gahmuret, Parzivals far och hans mor Herzeloyde delat säng drar Gahmuret åter ut i strid. Som ett tecken på Herzeloydes kärlek får han hennes särk att bära som vapenrock:

Kopplingen mellan deras sexuella kontakt och gåvan kunde inte vara tydligare.
Även Tirant den Vite, hjälten i den katalanska 1400-talsromanen med samma namn drar ut i strid mot de otrogna med prinsessan Carmesinas särk över sin rustning. Här är det dock inte den fullbordade kärleken som uttrycks då denna händelse låter vänta på sig i ett par hundra sidor. Även andra gåvor som t ex broscher fick sin laddning just genom att de vidrört ägarinnans bara hud. I Wilhelm von Orlens ger Amelie hjälten sin brosch med orden: "Nu tag denna brosch från mig, min vän och min älskade. Den har legat mot min nakna hud". Tirant den Vite, som jag nämnt ovan, var en företagsam man. Han fick inte bara det smycke som vilade på den väna Agnes, dotter till hertigen av Berry, bröst utan fick även ta loss det själv:
"Och eftersom smycket satt fast i snörningen i hennes klänning och inte gick att få loss utan att man snörde upp klänningen, var det oundvikligt att han kom åt hennes barm med händerna."

  Denna gåva som tecken på damens tillgivenhet hade alltså ett stort erotiskt symbolvärde och ju närmare kroppen man kom, desto bättre var det. Här kan nämnas att färgen gult i riddarromanerna förknippas med den fullbordade kärleken, så om en dam ger sin riddare en gul särk att bära är det ett alldeles särskilt budskap som sänds. I andra sammanhang förknippades gult även med prostitution, världsliga njutningar och stolthet, så det är inte att förvåna att kyrkans män riktade särskild kritik mot t ex gula slöjor.

  Det är naturligtvis inte nödvändigt att en dam har en sexuell relation med den riddare som gör "kärlekstjänst" för henne, i själva verket var det nog i många fall rent praktiskt olämpligt, då damen var gift med någon annan och han inte alls skulle uppskatta detta.. Dock var det ju ändå denna kroppsliga belöning som riddaren väntade sig efter att ha uträttat diverse stordåd för sin dam. Gåvans erotiska laddning kommer lika mycket från denna förväntan som från dess närhet till ägarinnan och i det spel som kallas "den höviska kärleken" var den en mycket viktigt ingrediens. Även om det symboliska värdet i sig skulle var nog, kvinnans dygd var ju en av de egenskaper som gjorde henne lämplig att tillbedja, fanns det nog de som menade att belöningen borde vara av ett mer konkret slag; så säger Hippolytos i Tirant den Vite, när prinsessan Carmesina vill skicka Tirant tre hårstrån som tecken på hennes kärlek:

Tydligare kan det inte sägas. Den forntid som Hippolytos hänvisar till är troligen den höviska kulturens blomstringsperiod under 11- och 1200-talen, men att man menar att sederna var ädlare förr i tiden är inget unikt för detta fall, utan är snarast kutym i medeltida litteratur. Bland annat stöter man hela tiden på klagomål över att sättet att rida tornej och dust blivit råare och farligare än förr, medan den verkliga utvecklingen snarare var tvärtom; man gick mot en allt mer artificiell strid där risken att skadas minskade, även om den fortfarande var avsevärd.

   Allt detta handlar om gåvor som en dam kan ge en uppvaktande riddare som tecken på sin tillgivenhet, men fick då inte damerna några kärleksgåvor?
Jo, naturligtvis kunde en herre ge sin dam en gåva; ett par handskar, en dikt, kanske en ring eller något annat. En vanlig kärleksgåva till en dam under 1400-talet var ett bälte eller ett skärp. Bältet symboliserade det band som fanns mellan de älskande. I romanen Le petit Jehan de Saintré tar hjälten tillbaka det blå bälte han gett sin dam då han funnit att hon varit otrogen. Blått var en färg som betecknade trohet och lojalitet och detta bälte hade hon inte längre gjort sig förtjänt av.

  Även om den höviska kärleken inte spelar någon stor roll i nordisk medeltida litteratur är motivet inte okänt. Riddarromaner med hövisk kärlek som tema översattes och det finns också anspelningar på denna i inhemska verk. Det finns också skålar, kakelplattor och andra föremål som troligen avbildar kärlekspar i ett höviskt sammanhang. I ett testamente daterat den 18 augusti 1420, från Uppsala ger Ragnild Morakarl ett minneband, till Katherine Petersdotter. Minne är ett tyskt ord som betyder hövisk kärlek, den tyska medeltida kärlekslyriken kallas minnelieder. Det var troligen tänkt att Katherine i sin tur skulle kunna ge det vidare till någon man som hon höll av.

Att visa världen
Förutom att fungera som ett tecken för de älskande själva kunde man även använda klädesdetaljer för att visa världen sin kärlek eller sina erövringar på ett mer eller mindre subtilt sätt. Tirant den Vite visade att han hade vunnit sin Carmesinas gunst på ett sätt som på ett sätt var subtilt, eftersom de enda som förstod vad det handlade om var han och hon, men på ett annat sätt slår en som både vulgärt och omoget.
Det hela börjar med att de båda håller på och vänslas. Carmesina måste gå iväg till sin far, kejsaren av Byzans, som inget vet om deras förhållande och för att inte Tirant ska förstöra hennes frisyr med sina "lekar", håller hennes kammartärnor fast hans händer:

Ett mer smakfullt sätt var naturligtvis att riddaren bar den gåva han fått av sin dam, både till vardags och under tornering. En av idéerna med denna gåva var ju att visa att han vunnit sin dams gunst. I vilken grad fick endast åskådarnas fantasi avgöra.
En dam kunde även visa att en herre ägde hennes gunst genom att låta honom sitta på hennes kjortel. Hon satt då troligen på en pall eller stol, medan han satt vid hennes fot. Klänningarna under medeltiden var så pass långa att han förmodligen fick en rätt stor flik att sitta på.

   Det fanns alltså ett otal sätt som en man och en kvinna kunde visa sin kärlek till varandra på, antingen så att bara de iblandade förstod, eller som ett klart och tydligt meddelande till omvärlden. Klädedräkten ingick som en viktig del i detta "kärlekens språk" och fick en tydlig erotisk laddning på grund av sin närhet till kroppen och det symbolvärde kläderna hade i skapandet av manligt och kvinnligt.